De senaste dagarna har jag läst på som fasiken om alla helvetes jävla kameror och jag känner mig mer påläst än någonsin. Jag känner inte "Jag är vilsen bland 3 träd" längre, utom "bland 100 träd" kanske? Det är det som är mitt problem, då jag kommer på att jag måste ha något (i det här fallet en systemkamera) så gör allt för att få en, jag läser om allt och lägger ner 24 timmar per dygn på att läsa läsa läsa om produkten. Vilket är bra, MEN jag har tendensen at lessna ganska snabbt. Idag känner jag "Åååh ska ha ny kamera, bli sjukt bra på att fota" en vecka efter att ha haft kamera och insett hur svårt det är kommer jag att tänka "Fuck it vad tråkigt, jag fattar ju ingenting!"

Men än så länge har jag bestämt mig för en Canon 500D istället för Nikon D500. Då jag har torterat sönder kit objektivet ska jag införskaffa Canon 70-200mm f.4 L USM som tydligen ska vara FEEEEEEEET. (dyr är den också.. kommer att svida som FAN!) MEN jag kommer inte att behöva slösa pengar på 100 andra objektiv och istället ha 1 som är riktigt bra. Den ska tydligen ge bra bokeh vilket jag finner viktigt (ur snyggt!) Eller okej, sedan vill jag ha Canon 100mm f.2,8 MACRO objektivet då jag älskar att ta närbilder och betrakta dem.

Dagens i-lands-problem eller lösning?!

Direktlänk till avdelningen!

Nu har jag suttit och stirrat på fina studentklänningar. Skulle trots allt ta studenten iår men jag valde att gå en annan väg vilket jag är glad över. Vet inte varför klänningarna ser beiga ut då de egentligen är vita (förutom den första).

Ett tips är att ni beställer era studentklänningar redan nu, dels för att vara ensam om just din klänning och dels för att slippa vara panikslagen i sista minuten och gå på stan och söka på Gina Tricot!  En annan fördel är att ni som beställer nu, hinner prova era klänningar och om de inte passar har ni gott om tid på er att byta till en bättre storlek. Om jag fick välja en klänning, skulle jag ta den tredje som kostar lite mer än 1000kr och är sjukt läcker. 

(jag stretchade efter promenaden idag, har inte gjort det på snart 1 år!) Så där tycker jag är jätteskönt att ligga, mina ben faller isär av sig själv därför rör inte benet i marken, men om man trycker lite på den så tar den i lätt. Så skööönt!

Har varit och gått min milrunda nu, jätteskönt tycker jag. Höll dock på att falla ihop efter ca 5km. Allting blev svartvitt och jag såg stjärnor, antar att det är ansträngande för kroppen att gå en mil innan frukosten (endast svart kaffe) men som jag känner min kropp är det ingen fara. Har gjort så i 2 år nu och jag lever fortfarande.

Men vad är målet?

1) Först och främst älskar jag att gå och vara för mig själv med musiken. Många människor får tid att "tänka" då de går, jag funkar tvärtom, det är enda gången som jag inte tänker alls, förutom "gå gå, fortare, sakta ner lite, ooh jag andas tungt, astma, fint snö, gå gå gå"  Det är enda gången som jag inte känner mig stressad.

2) Magrutor så klart, efter att jag inte har tränat på ett år har de försvunnit spårlöst. Utan magrutor känner jag inte igen mig själv, det är inte jag! Därför måste jag få bort allt fett på magen, lär ta ett tag då det är mycket nu men jag SKA HA mina rutor tillbaka! (den där äckliga bullen vid naveln måste bort!)